Robin och Pierre

Ikväll är det äntligen dags för den riktiga comebacken! Jag gör min första match från start i en seriematch med a-laget på över två års tid. När jag i vintras återigen skadade knät var jag säker på att det var helt slut med idrotten, men jag hade i tur i oturen att korsbandet enbart blev uttänjt och att skadan på menisken inte var något som påverkade för tillfället.

Tack vare stort stöd från familj, närmsta vänner och lagkamrater/ledare har man orkat lägga ner allt det slit som krävs för att i lugn och ro träna upp sig för att komma tillbaka.

Sen finns det en liten sak som har gjort att jag hela tiden har orkat träna det där lilla extra.

De som jag redan nämnt "måste" ju finnas där som stöd så när det kommer från någon annan utmärker det sig lite grann. Jag fick kort efter den senaste skadan ett sms från Johans kära mor Ewa och det har jag behållit sen dess. Så fort det har känts tungt att gå till gymmet för rehabträning eller när det varit jobbigt att sitta vid sidan av på matcher så har jag tagit fram och tittat på det sms:et.

 

Tack Ewa! <3  Trotsmin djupa besvikelse just då över skadan så lyckades du locka fram ett litet leende, samtidigt som det värmde långt in i hjärtat. Det där sms:et gjorde så att jag inte gav upp och var till stor hjälp under hela tiden som rehaben pågått. Du är guld!!